catihammerfest

Här kommer en sann historia från Cambridgeuniversitetet i Storbritannien.

Under ett av alla provtillfällen på universitetet kom det en dag in en smart, ung student som innan han satte sig ned för att skriva provet gick fram till skrivvakten och bad att få kakor och öl. Den påföljande diskussionen löd sålunda:

Skrivvakten: Hur sa?

Studenten: Jag ber att få kakor och öl.

Skrivvakten: Jag är ledsen, men "nej".

Studenten: Jag insisterar. Jag ber om och kräver att ni ger mig kakor och öl.

I detta ögonblick tog studenten fram en kopia av de fyrahundra år gamla Cambridgelagarna, skrivna på latin och som fortfarande gällde rent formellt sett. Han slog upp en sida i boken och visade skrivvakten en paragraf som löd: "Herrar som deltar i skrivningar kan kräva och ska därpå få tilldelat sig kakor och öl."

Efter lite diskuterande bestämdes det att den moderna varianten var likvärdigt med hamburgare och Pepsi, varpå studenten blev tilldelat sig detta, och kunde under resten av skrivningen sitta och slurpa på den tilldelade läsken.

Tre veckor senare bötfälldes studenten fem pund för att han inte haft på sig sitt svärd på provskrivningen.

/Cat i Hammerfest

Hon, som inte förrän efter sitt livs upphörande skulle få ett namn, bar en längtan i sitt lilla bröst. En längtan efter gemenskap. Hon ville dela med sig av sina tankar, och hon ville lyssna till andras. Hon ville höra människor andas, och hon ville andas på dem. Men hon och människorna var olika varann, de levde i olika världar. Hon hade sett dem, de hade inte sett henne. Hon var alldeles för oansenlig. Och hon visste också att det skulle vara farligt att komma dem för nära. Farligt för henne.

Så hur skulle hon kunna komma i kontakt med dem? Om hon åtminstone hade haft en röst! Det skulle ha underlättat betydligt, hon visste att människorna älskade att prata. Hon hade till och med hört helt ensamma människor prata. Och hon förmodade att det berodde på att det fanns flera olika viljor i varje människokropp, och att de försökte tala varann till rätta och hjälpa varann då och då. Och ibland kunde en sådan ensam människa till och med bli riktigt arg på någon del av sig, och skrika ”IDIOT” och liknande. Själv kunde hon vare sig säga idiot eller något annat, men hon kunde faktiskt skriva! Ja, som hon kunde skriva!

Hon visste att hon kunde skriva, men hon hade aldrig gjort det. Inte hittills. Men nu skulle det bli ändring på det, var så säker. Hon levde sitt liv alldeles i närheten av ett stort obebott hus. I sin lilla klara hjärna räknade hon ut att det någon gång skulle flytta in någon där, och om hon bara lyckades skriva det hon ville därinne så skulle ju någon så småningom få läsa! Det var så hon tänkte, när hon en eftermiddag i slutet av april för första gången smög sig in i huset och började sitt mödosamma arbete. Med sina bara händer formade hon bokstäverna, en och en i taget. Hon visste för sitt inre precis vad hon ville uttrycka, men när hon väl började skriva visade det sig att orden inte räckte till. Hon förvånades över hur svårt det var, och hon slets också mellan en längtan att göra sig förstådd, och sin önskan att bara få skriva som hon själv ville.

En röst inom henne viskade: om du skriver precis som du själv vill så kommer du att bli förstådd. Men hon litade inte på den rösten, och kanske hade hon rätt i sitt tvivel. Efter ett par timmar blev ljuset för svagt, men hon lovade sig själv att komma tillbaka till huset varje dag för att fortsätta sitt arbete ända tills hon var klar.

I trädgården kring huset växte gräset högt, maskrosorna blommade, kastanjeträdet slog ut, kirskålen bredde ut sig kring den lilla dammen där salamandrarna och en och annan groda bodde. Framåt hösten flyttade en kvinna med sin sexårige son in i huset. En bekant hjälpte dem att packa upp kartonger och ställa möbler på rätt plats. Bekanten kom och gick under flera dagar, men till slut var det bara kvinnan och barnet kvar i det lilla huset. De visste inte om att någon betraktade dem. Kvinnan hade tittat på den namnlösa vid ett tillfälle, men utan att se.

Kvinnan och barnet började röra sig lite mer, ta promenader, hälsa på grannar, åka till staden. Den namnlösa och osynliga började bli orolig att kvinnan inte hade förstått vad hon skrivit.

Betydde hennes ord ingenting när allt kom omkring? Kanske hade kvinnan helt enkelt inte hittat hennes berättelse? Eller hade texten raderats ut?

Vid ett tillfälle när huset var tomt fick ovissheten henne att åter smyga sig in till sin skrivplats. Texten fanns kvar, och hon började läsa vad hon skrivit. Hon vred sina små fuktiga händer och vaggade kroppen fram och tillbaka. Hon undslapp sig små suckande läten, och blinkade då och då bort något som liknade en tår. Tålamod, sa hon till sig själv. Vänta och se, vänta och se. Så småningom skulle hennes tid komma.

När hon hörde nycklarna rassla i ytterdörren fick hon bråttom att springa därifrån. Tyst och snabb var hon, och vägen hon tog var det bara hon som kände till. Man kan gå länge i ett hus utan att lägga märke till alla dess små egenheter. Så många ting man inte ser därför att man tror att de ska vara där. Men ibland finns saker i ett hus som inte alls borde vara där. Hur ska man förklara att man inte sett dessa saker? De är osynliga.

Det var den lille pojken som hette Axel som lade märke till att det hängde en dörr i taket. - Mamma, varför är det en dörr i taket? var hans enkla replik. - Vad menar du, dörr i taket? muttrade kvinnan och fortsatte torka av fönsterlisterna. - Titta själv, den hänger ju däruppe!

Det var högt i tak på övervåningen, innertaket var fastspikat mot det sneda yttertaket, men nu såg hon den tre fyra meter ovanför sig: en dörr som hängde ned från taket fästad med fyra kedjor. Den hängde alldeles som en flygande matta, och lite vajade den också. Det var märkvärdigt, tänkte kvinnan. Varför har de hängt upp en dörr där? Kunde det vara ett underligt försök att hindra takdropp? Kanske stod en hink på dörrens ovansida.

Nästa eftermiddag var mannen som hjälpt till med flytten där igen, denna gång för att balansera på en stege och ta ner en dörr som till synes helt i onödan hängde i taket. Det var inget lätt jobb, särskilt inte eftersom han ville undvika att tippa dörren åt något håll; den kunde ju vara full med allsköns skräp.

När den till slut låg placerad på en gammal matta mitt på golvet torkade han sig om pannan och tittade på dess ovansida.
- Inte ren direkt. Ska jag slänga ut den, eller var vill du ha den?
 Kvinnan la huvudet på sne och kisade med ögonen.
- Låt den vara kvar där den ligger. Jag ska titta lite närmare på den. Tack för hjälpen. Du är en rar man.


Han sög girigt i sig hennes ord och gick därifrån. Den lille Axel vinkade hejdå till mannen från köksfönstret på nedervåningen.

Kvinnan böjde sig över dörren. Vad var nu detta? Hon gick bort till fönstret och drog bort gardinen. Hon böjde sig åter över dörren. Försiktigt lät hon sitt finger följa något som såg ut som en text. De konstigaste krumelurer till bokstäver hon någonsin sett. För det var väl bokstäver? Där var ett… L. Och ett I, ett… V eller U?

Men det var dags att laga lite kvällsmat, hon hörde hur Axel började bli orolig därnere. Efter maten gick de ut och satte sig på bänken vid dammen. Det var mörkt nu, men de kunde höra hur det plaskade till i vattnet ibland.

Ibland kunde Axel sitta alldeles tyst och bara lyssna på alla ljud omkring sig. Detta var ett sådant tillfälle, och kvinnan tyckte om det. Hon såg inte de små simmande djuren, men hon kunde höra deras rörelser. Ibland när hon tittat på en sån liten krabat så tänkte hon på hur lika de var oss. Och ändå så fullständigt olika.

När Axel somnat sött i sin säng smög sig kvinnan upp på övervåningen igen, denna gång med en anteckningsbok, en penna och en ficklampa i händerna. Hon tänkte försöka sig på att tolka texten på dörren. Efter några timmar hade hon skrivit ned följande i sin svarta bok: ”Livet ser ingenting. Det ser inte mig. Ser du mig? Livet är blint, det har inga ögon. Livet äter kroppar, det dryper om dess mun, det slickar i sig allt det ser.

När jag var ung trodde jag att livet var gott. Att ordet var gott. Att något var gott. Ung… jag vill aldrig vara ung igen. Jag trodde att man kunde förstå något, att det fanns en sanning, att man kunde ha rätt och fel. Jag var ung… Jag är ett missfoster. Jag är ett av naturens misstag. En abnormitet. Därför är jag dömd till en förtidig död. Jag vet att jag borde hålla mig till de mina. Jag vet att min längtan efter gemenskap med människor kommer att krossa mig. Bokstavligen krossa mig. Jovisst, det är klart att jag kan se in i framtiden. Självklart. Och det är klart att jag kommer att gå mot mitt öde lika blind som livet självt. Självklart. Mitt öde har naglat fast mig i min död, och jag är bitter, bitter som galla!

Men trots allt detta: jag lever på hoppet! Jag är inte logisk, inte konsekvent. Livet är inte konsekvent. Är du det?

Jag kan inte prata, jag är inte skapad så. Men jag kan skriva. Vill du veta, människa, hur jag har skrivit dessa ord? Jo, med hjälp av insekter. Du förstår, jag älskar insekter, och jag är bra på att fånga dem. För att skriva har jag tuggat på dem, sedan spottat ut dem i mina små händer, knådat dem, och pressat fast den formlösa massan på denna dörr, som så vackert hängde i taket. En salamander kan ta sig fram överallt… Du måste lova att du försöker hitta mig i min damm, och att du är försiktig. Min hud är skör, den tål inte människors beröring.”

Så gick kvinnan ner till sitt rum och la sig på sängen.

Efter en natt fylld av oroliga drömmar vaknade hon av att hennes son skrek. Reflexmässigt störtade hon in i hans rum. Hon såg honom just slunga en liten ödla genom luften, den träffade garderobsdörren med en smäll.

Vad gör du ditt odjur! ropade hon och gav honom den enda örfil hon nånsin skulle ge honom.

Sen gick hon fram till den lilla ödlan som hon visste inte var nån ödla, utan en vattensalamander. Dess kropp var alldeles trasig, och ett litet öga stirrade tomt på henne. Hennes son satt snyftande på sin säng och hon satte sig hos honom och höll om honom. Min stackars lille vän, förlåt mig. Jag var dum emot dig, man får aldrig slå…

De begravde den lilla salamandern samma dag, alldeles nära dammen. På träkorset hade kvinnan skrivit med krita:

”Vår vän Sally. Må hon vila i frid.”